Om boken: år / Stå upp, Borogravias söner, för att försvara fosterlandet! (Än en gång.) Onda och förrädiska grannar, som bara drömmer om hur de ska fånga Borogravia, är återigen vid dess gränser! De måste helt enkelt vara onda och förrädiska - för vi är ett fredsälskande och ärligt folk, eller hur? Så det faktum att vi ständigt kämpar måste helt enkelt vara DERES fel, eller hur? Men här är problemet. Litet, men ändå. Borogravias söner verkar vara, ja, det. Vi har tagit slut. De som är kvar har i allmänhet inga händer. Eller ben. Eller några andra viktiga saker för fosterlandets försvar. Det är inte som att slåss här, du kan inte ens arbeta på fälten. Så även potatisen tar slut. Egentligen är barken från träden redan slut. Och sedan, av egen kraft, börjar frågor dyka upp i huvudet på de senaste rekryterna. Till exempel dessa. Ja, vi är förstås ett stolt land, men vad exakt är vi stolta över? Naturligtvis är varenda en av oss redo att dö för vårt fosterland, men varför måste en speciell politisk kår alltid övervaka vår beredskap? Och vad exakt kämpar vi för om alla goda människor i det här landet finns i denna lilla rekrytbaracker? Men alla dessa frågor är bara tills fienden dyker upp. Krig är krig. Det finns ingen tid att tänka i det, du måste döda i det. Döda människor mot vilka du faktiskt inte har någonting, och som inte heller vet något emot dig, och döda utan att tveka, snabbt och tydligt. Annars kommer de att döda dig. Och glöm inte att hålla ett öga på din egen officer! För om fienderna mer än något annat i världen vill att inte träffa dig, då är det din egen officer som vill att du ska dö för fosterlandet.